Detta har följt med min mamma länge, och det är inget hon är stolt över. Tydligen märkte jag vid unga år av att familjen där hemma inte gillande min pratiga sida allt för mycket.  Detta har satt sina spår här hemma för nu för tiden hör jag mer " det är så tyst när du inte är hemma". Säkert jätteskönt många gånger, men mycket ensamt ibland. 

Jag har alltid haft svårt för att uttrycka mig kort, vare sig det gäller text eller tal. Jag är alltid den som skriver en A4 när läraren ber om en halv. Jag som pratar, och beskriver allt för noga- trots att folket redan vet vad jag menar. 

Som ni ser kan jag till och med sitta och skriva , säkert i evigheter. Men jag skall bespara er detta ! 

Men jag gillar att prata och jag gillar att lyssna ! Jag skulle lika gärna kunna sitta tyst som en grå mus i hörnet och inte göra några ljud alls. Helt enkelt att vara osynlig - men varför? Varför i hela friden skulle jag göra det? 

I've been talking to my angel, and he said that it's alright / A♥